Vi kan kalla honom H

Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när detta inträffade. Jag kommer heller inte ihåg när det började och när det fick ett avslut. Däremot minns jag flertalet tillfällen, varav ett mycket väl.
Jag kan ha varit allt mellan 12-15 år, ungefär. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Eller så har jag förträngt det.

Dock minns jag var jag befann mig, jag minns att jag hade jeanskjol och blått linne på mig. Jag minns att han hade sin ljusbruna byxor med en rutig skjorta till. Jag minns precis vart han satt, hur han satt. Vad det var för TV-program på i bakgrunden (Aktuellt). Doften från rostat bröd i köket har etsat sig fast, jag drack varm chocklad och han kaffe. Svart. Alltid svart.

Mattan in till TV-rummet låg lite snett, jag rättade till den innan jag gick in till honom. Han väntade på mig. Det syndes. Eller kändes. Jag var inte förtjust i att vara ensam i samma rum som honom på grund av tidigare incidenter. Men jag hade lyckats skämta bort dem. Intalat mig själv att det inte varit med meningen han hade kramat mig extra hårt och länge för att få ta på mina bröst. Att han hade lagt sin stora hand på mitt lår, lite för långt upp, av ren olyckshändelse. Jag hade intalat mig själv det så många gånger att jag faktiskt trodde på det själv.

Men det var annorlunda den här kvällen. Allt var visserligen som förut, men inget var riktigt som vanligt. Det låg en annan stämning i rummet, TVn stod på med lite högre ljudvolym än vad den brukar. Han satt inte lika avslappnad som kvällen innan.

Jag kan fortfarande se honom framför mig. När hans läppar rör sig över skägget. Hur han säger något. Men jag inte riktigt hör. Så jag frågar artigt vad han sa, fast jag hade en känsla av att inte vilja veta.

"Kan du inte ta av dig lite kläder?"

Jag trodde inte att jag hade hört rätt. Vad var det egentligen han sa? Var han medveten om det själv? Här är jag inte riktigt säker på min reaktion. Jag minns inte vad jag sa/gjorde. Men någonting verkade trigga igång honom.

"Ta av dig kläderna så jag kan få titta på din vackra flickkropp ordentligt. Du behöver inte vara blyg. Det är inte farligt. Det är ju bara jag. Ta av dig kläderna nu så ska du få lite pengar sen".

När han sagt de sista orden blir det svart. Jag minns inget mer. Jag har förträngt hur allting avslutades. Minnet sviker och hatet sattes igång. Ilskan över att han hade förstört mellan oss. Att det aldrig någonsin skulle kunna bli som vanligt igen. Rädslan över att behöva träffa honom igen. Oro över att inte veta hur jag skulle gå till väga efter det här. Jag höll det för mig själv.
Väldigt länge.

Jag förlorade för första gången en man i mitt liv som betydde väldigt mycket.