Mina föräldrar separerade när jag var runt tio år. Jag minns dagen då de släppte bomben. Jag minns pappas ord medan jag satt uppkurad i hans trygga famn. Jag minns mammas tysta tårar. Att jag tänkte att livet aldrig mer skulle bli som det varit.
Jag fick vara sjuk från skolan nästkommande dag. Pappa och jag köpte med McDonald'smat och åkte ut till kanske den vackraste platsen häromkring. Happymeal med en mjuk liten Ior som leksak medföljde. Jag minns det så tydligt. Känslan av att jag strök Ior fram och tillbaka över min egna kind, grät tyst och bara tittade på pappa.
Minnet av att jag skulle ljuga för kompisarna dagen efter och säga att jag faktiskt va sjuk. Att inte leendet bubblade upp när skolan slutade för dagen. Jag visste, jag visste vad jag skulle hem till. Mammas gråt och pappas ord.
Vad jag inte minns är min bror vid det här tillfället. Jag har ingen aning om när de berättade för honom, hur han reagerade eller tänkte. Jag minns honom inte alls dessa dagar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar