Det kommer..

Det var längesen jag skrev. Men jag har inte hittat orden. Hittat känslorna. Allt det jag har förträngt ligger fortfarande där inne, men jag vet inte om jag vågar häva ut det.

Det har varit väldigt mycket i mitt liv just nu. Misstag som har gjorts, ångest har skapats och allt är inte som det borde vara.

Idag är jag relativt lycklig. Jag har vänner och en familj som stöttar och hjälper mig. Dock har det inte alltid varit så. Och det kommer jag fortsätta att skriva om i ett senare skede. När jag känner att jag har orken.

Vi kan kalla honom H

Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när detta inträffade. Jag kommer heller inte ihåg när det började och när det fick ett avslut. Däremot minns jag flertalet tillfällen, varav ett mycket väl.
Jag kan ha varit allt mellan 12-15 år, ungefär. Jag kommer faktiskt inte ihåg. Eller så har jag förträngt det.

Dock minns jag var jag befann mig, jag minns att jag hade jeanskjol och blått linne på mig. Jag minns att han hade sin ljusbruna byxor med en rutig skjorta till. Jag minns precis vart han satt, hur han satt. Vad det var för TV-program på i bakgrunden (Aktuellt). Doften från rostat bröd i köket har etsat sig fast, jag drack varm chocklad och han kaffe. Svart. Alltid svart.

Mattan in till TV-rummet låg lite snett, jag rättade till den innan jag gick in till honom. Han väntade på mig. Det syndes. Eller kändes. Jag var inte förtjust i att vara ensam i samma rum som honom på grund av tidigare incidenter. Men jag hade lyckats skämta bort dem. Intalat mig själv att det inte varit med meningen han hade kramat mig extra hårt och länge för att få ta på mina bröst. Att han hade lagt sin stora hand på mitt lår, lite för långt upp, av ren olyckshändelse. Jag hade intalat mig själv det så många gånger att jag faktiskt trodde på det själv.

Men det var annorlunda den här kvällen. Allt var visserligen som förut, men inget var riktigt som vanligt. Det låg en annan stämning i rummet, TVn stod på med lite högre ljudvolym än vad den brukar. Han satt inte lika avslappnad som kvällen innan.

Jag kan fortfarande se honom framför mig. När hans läppar rör sig över skägget. Hur han säger något. Men jag inte riktigt hör. Så jag frågar artigt vad han sa, fast jag hade en känsla av att inte vilja veta.

"Kan du inte ta av dig lite kläder?"

Jag trodde inte att jag hade hört rätt. Vad var det egentligen han sa? Var han medveten om det själv? Här är jag inte riktigt säker på min reaktion. Jag minns inte vad jag sa/gjorde. Men någonting verkade trigga igång honom.

"Ta av dig kläderna så jag kan få titta på din vackra flickkropp ordentligt. Du behöver inte vara blyg. Det är inte farligt. Det är ju bara jag. Ta av dig kläderna nu så ska du få lite pengar sen".

När han sagt de sista orden blir det svart. Jag minns inget mer. Jag har förträngt hur allting avslutades. Minnet sviker och hatet sattes igång. Ilskan över att han hade förstört mellan oss. Att det aldrig någonsin skulle kunna bli som vanligt igen. Rädslan över att behöva träffa honom igen. Oro över att inte veta hur jag skulle gå till väga efter det här. Jag höll det för mig själv.
Väldigt länge.

Jag förlorade för första gången en man i mitt liv som betydde väldigt mycket.

Att fånga upp sig själv

Alltför ofta dyker tankarna upp i mitt huvud. Tankarna som säger att jag borde chilla ner, inte ta så allvarligt på saker och ting. Inte bli provocerad och inte ta det personligt. Att andra har varit med om så mycket värre och att jag faktiskt ska vara glad över mitt liv.

Sen kommer förnuftet tillbaka och jag inser att det inte spelar någon roll vad andra har varit med, eller hur jag tolkar saker och ting. Det som spelar roll är hur jag känner inför det. Hur mina känslor påverkar mig. Det spelar roll. Stor roll i mitt vardagliga liv, i min kamp mot mig själv.

Det finns ett avsnitt som måste komma ganska snart i bloggen. En händelse som fick hela min värld att rasera. Ett inlägg som måste skrivas hur mycket jag än inte vill det. Jag bävar inför den dagen. Jag vet att jag kommer få galet mycket ångest. Ilskan kommer jag vilja ta ut på ett sätt som bara drar ner mig i den negativa spiralen igen. Jag måste vara stark. Jag måste ha tilltro till mig själv.

Jag måste börja lita på mig själv.

Mina föräldrars separation

Mina föräldrar separerade när jag var runt tio år. Jag minns dagen då de släppte bomben. Jag minns pappas ord medan jag satt uppkurad i hans trygga famn. Jag minns mammas tysta tårar. Att jag tänkte att livet aldrig mer skulle bli som det varit.

Jag fick vara sjuk från skolan nästkommande dag. Pappa och jag köpte med McDonald'smat och åkte ut till kanske den vackraste platsen häromkring. Happymeal med en mjuk liten Ior som leksak medföljde. Jag minns det så tydligt. Känslan av att jag strök Ior fram och tillbaka över min egna kind, grät tyst och bara tittade på pappa.

Minnet av att jag skulle ljuga för kompisarna dagen efter och säga att jag faktiskt va sjuk. Att inte leendet bubblade upp när skolan slutade för dagen. Jag visste, jag visste vad jag skulle hem till. Mammas gråt och pappas ord.

Vad jag inte minns är min bror vid det här tillfället. Jag har ingen aning om när de berättade för honom, hur han reagerade eller tänkte. Jag minns honom inte alls dessa dagar.

Mr. Big, igen

Han bryter ner mig totalt. Spelar ett spel jag inte kan reglerna till. Spenderar timmar för att få allt att verka som vanligt. Drar sig för att ta upp en diskussion in i det sista. Just nu känns det som att han hellre skulle låta hugga av sin vänstra arm, bara han inte behövde prata seriöst med mig om allt som har hänt.

Jag blir frustrerad, besviken och allmänt lack. Jag spelar inte spel. Ärlighet är något jag uppskattar enormt mycket. Jag kan ta det mesta som sägs. Jag kan acceptera hans val och åsikter - vilket jag redan har bevisat en gång.

Lusten att bara rycka tag i honom, tvinga honom att sätta sig ner med mig och bara prata blir allt mer tydlig. Jag behöver ett avslut. Jag pallar inte att ha tusen ouppklarade diskussioner i luften samtidigt. Jag orkar inte mer. Jag klarar inte hur mycket som helst.

Jag behöver honom i mitt liv. På ett eller annat sätt.

Mr. Big

Nu blir det lite nutid, men det är känslor som också måste få komma på pränt. Som jag måste få ur mig för att kunna gå vidare.

Jag och en nära vän satt och diskuterade härom natten att alla tjejer har någon typ av Mr. Big i sitt liv (ni vet karaktären i SATC).

Min Mr. Big vänder hela världen upp och ner för mig. Han har tagit fram känslor hos mig som jag inte visste att jag hade. Som jag egentligen inte vill veta att jag har. Att umgås med honom innebär verkligen delade känslor.

Jag älskar det! Han får mig att må hur bra som helst under tiden vi umgås, jag vill aldrig vara utan honom. Med honom kan jag glömma verkligheten för en stund och bara leva i nuet.

Numera återkommer dock en gnagande känsla, en tomhet, en besvikelse. Något jag egentligen inte kan sätta ord på. Jag är ofta nära tårar och jag döljer mina känslor. Försöker. För min skull.


Jag har väldigt svårt att våga öppna mig. Jag har extremt svårt att låta någon komma för djupt in i hjärtat. När det gäller att visa sig sårbar är jag helt enkelt ganska körd. Jag gör det inte, om det verkligen inte behövs. Och då endast för ett fåtal personer.
Det är mitt sätt att skydda mig själv. Jag hoppas att ni kanske kan förstå det. Efter att jag har delat med mig av mitt liv.

Övervikt

Jag är inte ensam om att vara överviktig, det har jag varit så länge jag kan minnas även om det verkligen tog fart i tonåren. Dock känner man sig ensam (åtminstone jag). Jag har en mamma som har försökt banta ner mig på alla olika sätt. Självklart för att hon älskar mig, men det har inte gjorts med stil.

Att vid varje måltid få höra "Tänk på vad du äter", "Nej, nu får du inget mer", "Nu tog du alldeles för mycket igen. Jag lägger upp åt dig nästa gång", osv. tär. Det tär något så enormt på självkänslan, på självförtroendet och på relationen till mat.

När jag sedan insåg att det bara var mig hon riktade sin ord till på det sättet, och inte till min bror, blev det ännu värre. Jag älskar min bror på alla sätt och vis, men ibland kan jag vara otroligt avundsjuk på att han inte behövde ha den uppväxten som jag fick. Dock bara ibland.


(Jag kommer troligtvis röra till det här för er något så galet. Men ni får ursäkta och försöka få er bild i alla fall. Och jag varnar er redan nu!)