Mr. Big

Nu blir det lite nutid, men det är känslor som också måste få komma på pränt. Som jag måste få ur mig för att kunna gå vidare.

Jag och en nära vän satt och diskuterade härom natten att alla tjejer har någon typ av Mr. Big i sitt liv (ni vet karaktären i SATC).

Min Mr. Big vänder hela världen upp och ner för mig. Han har tagit fram känslor hos mig som jag inte visste att jag hade. Som jag egentligen inte vill veta att jag har. Att umgås med honom innebär verkligen delade känslor.

Jag älskar det! Han får mig att må hur bra som helst under tiden vi umgås, jag vill aldrig vara utan honom. Med honom kan jag glömma verkligheten för en stund och bara leva i nuet.

Numera återkommer dock en gnagande känsla, en tomhet, en besvikelse. Något jag egentligen inte kan sätta ord på. Jag är ofta nära tårar och jag döljer mina känslor. Försöker. För min skull.


Jag har väldigt svårt att våga öppna mig. Jag har extremt svårt att låta någon komma för djupt in i hjärtat. När det gäller att visa sig sårbar är jag helt enkelt ganska körd. Jag gör det inte, om det verkligen inte behövs. Och då endast för ett fåtal personer.
Det är mitt sätt att skydda mig själv. Jag hoppas att ni kanske kan förstå det. Efter att jag har delat med mig av mitt liv.