Egentligen finns det inget bra sätt att börja berätta på. Jag kommer staka mig fram, gråta, slå sönder saker i ilska, kanske till och med försöka skada mig själv i förhoppning om att hatet försvinner.
Men jag behöver det här. Jag behöver få berätta, få dela med mig av min verklighet. Min sanning och min uppväxt. Alla ni som aldrig har behövt känna riktig ångest, panikattacker, ett vasst rakblad mot pulsådern. Ni kan inte förstå. Däremot kan ni kanske se saker och ting ur ett annat perspektiv, sluta döma andra människor vid första anblicken och ta vara på livet på ett helt annat sätt.
Jag lever idag. Och du med. Ta vara på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar