Han bryter ner mig totalt. Spelar ett spel jag inte kan reglerna till. Spenderar timmar för att få allt att verka som vanligt. Drar sig för att ta upp en diskussion in i det sista. Just nu känns det som att han hellre skulle låta hugga av sin vänstra arm, bara han inte behövde prata seriöst med mig om allt som har hänt.
Jag blir frustrerad, besviken och allmänt lack. Jag spelar inte spel. Ärlighet är något jag uppskattar enormt mycket. Jag kan ta det mesta som sägs. Jag kan acceptera hans val och åsikter - vilket jag redan har bevisat en gång.
Lusten att bara rycka tag i honom, tvinga honom att sätta sig ner med mig och bara prata blir allt mer tydlig. Jag behöver ett avslut. Jag pallar inte att ha tusen ouppklarade diskussioner i luften samtidigt. Jag orkar inte mer. Jag klarar inte hur mycket som helst.
Jag behöver honom i mitt liv. På ett eller annat sätt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar